Vart tog torsda'n vägen? Eller för den delen - freda'n? Slog på tv:n ikväll och så började dom snacka om fredag? Men jisses - vart tog igår vägen? Imorgon kommer ju alltid men igår? Var det samma dag som i förrgår? Men om förrgår var igår måste ju igår vara idag fast ändå inte.

Det där är ett fenomen som dyker upp - jag ska inte säga ofta - men heller

inte sällan. Nu under jul- o nyårshelgerna gick ju dagarna hur som helst men det spelade liksom ingen roll eftersom det var mycket ledighet. Men sen gällde det ju att få ordning på dagarna igen. Och så kom då igår. Som skulle varit i onsdags och imorgon som skulle vara fredag men som visade sig vara en helt annan dag än den åtmistone jag förväntade mig.

När jag läser min blogg från igår - torsdags alltså - förstår jag att dagen försvann. En tråkigare blogg får man leta efter. Tur att det är en ny dag imorgon. Då blir det som vanligt - Ring så spelar vi med Lisa Syrén från Växjö och sen Melodikrysset. Börjar bli tjatigt nu.

Marcus Birro - eller som han kallar sig - Marcus Francesco Totti Birro - är på radion just nu. Han är ungefär lika rörig som dagarna. Hade väl problem med kröken? Vem har inte haft det?  Men det är lite märkligt - fler o fler träder fram och berättar om sina problem - oftast med alkoholism - och blir på nå't sätt beundrade för sitt "mod" att tala om det. Visst, det är säkert bra att alkoholismen får ett anikte men man glömmer lätt de människor som inte får möjlighet att träda fram, de som inte vill, de som gömmer sig för samhället. Dom är ganska många. Ser vi sådana människor på stan rynkar vi på näsan och undviker närkontakt. Helst gå till andra sidan gatan. Men ser vi människor med samma problem i tv-rutan tycker vi: oh, modigt! Duktigt!

Var på en ungdomsgård i eftermiddags. Deltog i 1-årsminne av en bortgången, oerhört populär fritidsledare. Rörande. Han hade jobbat på gården 25 - 30 år. Cancer. 51 år gammal. Ingen rättvisa.

Förlorade själv en bror i höstas. Också cancer. 62 år....

Det är först när livet verkar börja bli "normalt" som den stora saknaden kommer. Det är svårt att inse att det faktiskt hänt.

Ungefär som Twin Towers i New York. När man ser dokumentärer om händelsen är det svårt att inse att det verkligen hänt. Tjernobyl. Ignalina. Harrisburg. Första och andra världskrigen. Då var man inte ens född. Stora händelser som sitter i kroppen som nån slags film. Eller dröm.

Kanske man får uppleva en annan värld en dag. Möta andra existenser. Eller förblir det en dröm? God natt!