När biltelefonen blev tillgänglig för allmänheten i början av 70-talet var man knuten till en viss station som man anropade och fick svar av en oftast mycket trevlig kvinnlig röst som kopplade samtalen man önskade. Här fanns även möjlighet till sekreterartjänst som tog emot samtal, bokade vad man nu ville ha samt letade upp telefonnummer. De här telefonerna bestod utav en ganska omfattande utrustning som monterades bl.a i bakluckan och en ordinär telefonlur. Man kände sig mycket viktig när man satt i bilköerna och viftade med denna lur och såg många avundsjuka ögon omkring sig. Nästa steg var ju den portabla telefonen. Det var i princip samma utrustning man hade i bilen med den skillnaden att här var man tvungen att kånka på ett tungt batteri också. En besvärlig historia. Jag minns en gång när jag tillsammans med några vänner besökte restaurang Skeppet i Stockholm. Vi skulle dinera och se HasseoTages "88-öresrevy". Det var mer än fullsatt. Kyparna for mellan borden men kom aldrig fram till oss. Emellertid hade en av oss sin portabla "fälttelefon" med sig och helt enkelt ringde till restaurangen och bad att få bli serverad. Hovmästaren snäste att det var minsann fullsatt och om vi inte hade bokat bord kunde han inte stå till tjänst. Vännen med telefonen påpekade att vi faktiskt hade bokat bord och att vi satt och väntade på betjäning. Hovmästaren förstod ingenting och frågade var vi satt. Han fick veta vår ungefärliga position i vimlet och döm om hans förvåning när han kom fram till oss och såg telefonapparaten. Lång näsa. Man skall veta att det inte var särskilt vanligt med bärbara telefoner på den tiden. Utvecklingen har ju gått rätt snabbt sedan dess och idag blir väl kyparna förvånade om någon inte pratar i mobilen vid bordet. T.o.m telefonfria zoner har skapats. Ibland känner man sig nästan som en rökare när man ska ringa eller ta emot ett samtal offentligt. Man liksom smyger lite diskret med handen för örat. En nära bekant kallar den för "radion". Man vet ju inte vad folk har i öronen nu för tiden.

Tänk hur det såg ut när den "riktiga" lilla ficktelefonen kom. Jag minns en gång när jag satt på en flygplats i väntan på lufttransport. Det här var ganska tidigt på morgonen och idel kostymklädda gentlemän med rocken på armen och attachéväskan i ena handen vankade rastlöst fram och tillbaka med rynkade pannor stirrande i golvet eller på klockan. Den ena var säkert viktigare än den andra. Plötsligt ljuder en mobitelefon och alla herrarna ser ut som John Wayne när han ställer sig redo för en pistolduell.

Alla herrarna drar fram sin mobil och stirrar förväntansfullt på den i hopp om att någon viktig person ringer och meddelar att miljonaffären går i lås så snart vederbörande anländer. Men endast en fick samtal. Förmodligen var det väl hustrun eller chefen som undrade när han skulle komma för telefonen doldes diskret i handen för örat och endast en viskning gick genom väntsalen. Vilket äventyr!

Nu ska jag drömma om miljonaffären som kanske dyker upp i mobilen imorron! Go'natt!